Morotskaka och Kaffe

Hannah skrattade sådär så att alla hennes tänder syntes. De stod i kassan på ett café och köpte kaffe och kaga. "Jag betalar åt dig också" hörde Linnea sig själv säga. Varför hade hon sagt så? De brukade inte bjuda varandra. Men något i Hannahs skratt fick henne att känna sig rik.

Väl ute valde Hannah plats. Hon kisade mot solen och man kunde inte riktigt se vart hon tittade. Linnea kom på sig själv med att undra om Hannah kanske tittade på henne. De började prata om sina respektive så som kvinnor ju gör när de ses. Av en händelse nämnde Hannah att Axel ju varit så stilig i dreads. Linnea kände ett mystiskt hugg i bröstet. Hon skyndade sig att påpeka att även Tobias varit otroligt attraktiv i dreadat hår.

Hannah tog en bit morotskaka. Några smulor trillade av och hon tryckte fast dem på skeden med sina nätta fingrar. Hon förde långsamt kakan mot munnen medans hon tittade Linnea djupt i ögonen. Lite av glasyren fastnade i mungipan och hon slickade sina läppar i vad som kändes som slow motion. Linnea svalde och tittade ut över gården istället. Den var full av lunchande mammor och deras barnvagnar. En och annan tidig semesterfirare hade också hittat dit.

"Jag är så trött på mitt hår" suckade Hannah. "Det har en sån jobbig längd nu". Linnea tittade på hennes röda kalufs. Den såg fantastisk ut i solen. "Jag kan hjälpa dig att klippa det" sade Linnea. "Ifall du vill" lade hon snabbt till och hoppades att hennes ivrighet inte hade varit för tydlig. "Nej, det är lugnt" sa Hannah och kastade med håret så att det böljade. "Jag ska spara ut". Linnea höll inne med kommentaren att hon skulle nog om möjligt bli ännu vackrare i långt hår. De tog varsin klunk kaffe. "Snart åker vi" sade Hannah och log sådär, med tänderna. "Jag vet" svarade Linnea. "Jag längtar. Åh Hannah, vad jag längtar"