Min vän Jose - en fruktansvärd historia

Hon spanade ut över drottningtorget. Människor verkade ha brått, trots att det var runt tolvtiden var alla tydligen påväg någonstans. En dragspelsorkester spelade musik, en välkänd melodi och hon insåg att att det måste vara från gudfadern. Då fick hon syn på Tobias. Han satt på en bänk bredvid en tjej som hade en enorm röd dragväska och svett i pannan. Tydligen hade han sett henne också för han reste sig och kom emot henne, leendes. Han försökte kyssa henne och hon viftade argt bort hans ansikte med en allvarlig blick. Hur kunde han ens tänka på något sånt nu? Det har var viktigt. Det kom före allt vad gulligull och fluffigluff heter. Hon bara vände sig om och började gå mot centralen och han följde efter, likt en cockerspanielvalp som är sugen så smarriga torkade grisöron.

"Det är två nummer tills det är vi" sa Tobias. Hon hade börjat svettas floder. Övervägde allt som skulle kunna gå fel. Hade hon glömt passet? Hade hon pengar på kortet? Hade hon bytt namn? Vem var hon egentligen? Tobias såg hur de lökringar som växte i hennes armhålor blev till vinylskivor inom loppet av några sekunder. Han böjde sig fram för att pussa henne på kinden och hon morrade till. Cockerspanieltobias lade sig mentalt på rygg och gnydde och tittade upp mot nummertavlan som var skrämmande oförändrad.

De hörde hur en röst tilltalade dem, nära och hon försökte agera lugnt och beräknande vid detta tilltal. "Vill ni ha ett vykort? vart ska ni åka? jag hjälper er". Mannen hade en namnskylt där det stod Jose, mörkt hår och svamlig röst. De följde honom bort tills hans kassa där han knappade på sitt tangentbord med ett olycksbådande ansiktsuttryck. "Vart ska ni? Jaha, hur många dagars resa? har du pass? vad heter du i tilltalsnamn? har ni bokat platsbiljetter?" Frågorna haglade över henne och i ren panik stod hon helt tyst tills hon fick sin biljett i handen. Det hade varit en fasansfull minut, paralyserad av händelseförloppet som hon varit hade Tobias lyckats sno till sig säkert fem pussar. Kanske fler. Hon blev osäker, rädd. Tobias räckte fram sitt pass. Han höll det halvstängt. Hon visste att han hade varit något av ett fetto då passbilden togs och förstod hans oro. Han våndades säkert över om konduktörerna europa runt skulle känna igen den utmärglade skugga han var av sitt forna massiva BMI-monster eller kanske bara skratta åt honom. Kanske skulle han hinna äta upp sig tills avresedatum? Jose fepplade fram en till biljett och de langade fram cash. Inte femtioöringar utan med häftiga plastkort. Jose blev inte så imponerad som hon hade hoppats på och hon fick en sorts klaustrofobisk vilja att springa ut med sin biljett i detta ödestigra ögonblick. Men hon slängde en blick på Tobias och återvann sitt stoiska lugn.

Slutligen utomhus hoppade Tobias jämfota igenom nordstan. Han brukade inte få göra sånt bland folk men hon insåg att han inte varit så lycklig sedan han fick sitt duplo på elvaårsdagen och om hon bad honom sluta skulle han bli lika ledsen som då han insåg att duplo var för barn i femårsåldern. "Nu är vi påväg" flämtade Tobias, samtidigt som han laddade inför ett exeptionellt långt hopp. "Ja, nu är vi påväg" svarade hon och kände hur svetten lackade.